äcklad, rädd och arg

det finns en anledning varför jag tycker som jag gör.
det finns tusen anledningar till varför det är olagligt!
det finns en miljon anledning till att det skrämmer mig.
det finns minst lika många anledning än ovan till varför det gör mig förbannad.

han tycker att det är konstigt att jag inte alltid bjuder alla jag känner hem till mig.
han tycker jag ska kvantitet än kvalitet bland mina vänner.

han förstår inte varför jag kastat bort många människor.
önskar verkligen han sett det jag sett.
upplevt det jag varit med om.
då skulle det inte ens vara en disskution...
inte ens ett frågetecken.
ordet "droger" skulle bara ha en fet punkt efter sig...

har mått illa i flera dagar nu..
har tänkt på det nästan konstant.
blivit rädd för tanken.
arg för att jag låter det komma åt mig!

men att veta att så många i min närhet tycker att det är okej..
att tänka att folk kanske pysslar med det bakom min rygg i mitt hem skrämmer mig så jag mår illa.

att veta att den jag älskar fostrats till att tycka att det är okej gör mig så fruktansvärt förbannad.

finns faktiskt en anledning till varför mitt kompisgäng inte är jättestort längre.
jag har lämnat många..AV EN ANLEDNING!!!.
lämnade alla dessa människor för att det där dom inte kunde lämna förstörde min tillvaro, mitt liv och mina vänner..

Trodde jag skulle slippa blir förföljd av det fast jag drog...
trodde jag flyttade till nått bättre, tryggare och gladare..

ja, jag är gladare.
men innan talades det iallafall öppet om det.
här tissals och tasslas det bakom ryggen.
det är mycket värre...
det är det som gör att jag ibland bara vill fly igen.

hur långt ska jag behöva ta mig för att slippa det här?

du säger att jag borde rensa i min krets..
du kanske borde öppna ögonen o se sanningen i din krets, din familj och i dina bästa vänner...
kanske inte jag som behöver rensa...

sluta blunda för ett stort problem och säg ifrån förfan!
hatar att känna att nångång i framtiden kommer du tvingas till ett jobbigt val..
ett val där antingen jag finns kvar och du säger ifrån på riktigt!
eller att jag försvinner och du fortsätter att blunda...
jag vill inte att det ska vara ett svårt val.
för mig finns det bara ett självklart svar...

Hoppas du också tycker det, för jag skulle inte kunna leva utan dig...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0